En förklaring, an explanation why I am back in Sweden
Hej mina fina läsare!
Vill först och främst säga tack för ni tar er tid och läsa min blogg om en resa som jag trodde skulle vara längre..
kom tillbaka till Sverige för 2 dygn sedan o det har varit otroligt jobbigt , jobbigare än vad jag trodde att det skulle bli.
Anledningen till att det slutade såhär började redan i början när jag kom till USA. Jag hade det super kul och hittade snabbt vänner, men fick en så otroligt sark hemlängtan något som jag tror endast de som varit borta från sin familj o åkt så långt hemifrån kan förstå, det är fruktansvärt och det fanns stunder när det var som värst då jag funderade på att åka hem. Men mina au pair vänner uppmuntrade mig till att stanna och jag hade ständigt kontakt med min familj och vänner där hemma som gav mig energi att fortsätta kämpa, det går inte o beskriva hur stark jag blev under den perioden. Jag tog mig upp på benen igen. Men något som påverkades av min hemlängtan var min mage och min magkatarr stoppade mig från att prestera till 100% som man behöver kunna göra när man ska ta hand om barn. Allt blev en ond cirkel helt enkelt. Problemmes med magen fortsatte och sätta press på mig själv vilket reflekterade i att föräldrarna inte kunde känna sig 100% trygga med mig när jag skulle passa pojkarna vilket är fullt förståligt. Men de gav mig en chans och jag satte ännu mer press på mig själv. När jag var med mina au pair vänner kändes allt bra och går inte o beskriva hur kul jag haft och hur otroligt mycket jag har sett. Men jag hade ett monster i mig som hela tiden drog mig tillbaka, som stoppade mig från att leva ett normalt liv där.
Min hemlängtan släppte och jag kände ingen hemlängtan , jag började må bra igen och träna och äta bra. Jag kunde lägga mer fokus på barnen. Jag hade ju tre pojkar och de två stora var på "sleep over camp" under den största delen när jag var där så fick inte riktigt chansen att få vara me dom , var mest med den minsta. Familjen åkte till Kanada två gånger i ca 10 dagar ena gången och en vecka en gång, även så var jag själv i början i 4 dagar. Vilket blev så fel jag skulle inte varit själv så mycket som jag faktist var det blev så fel och tror det kan ha o göra med varför det slutade som de slutade.
Men att en osäker tjej som jag började som när jag åkte slutade som en starkare person är stort för mig. Att åka över hela Atlanten till ett främmande land där man måste prata ett annat språk och bo hos en främmande familj är ganska så tufft ingenting är bekant och man är långt ifrån sin trygghet hemma i Sverige. Men att jag vågade sätta mig på ett tåg som ingenting från Bronxville där jag bodde in till New York City och gå runt där som ingenting o älska det , det är något jag aldrig kommer glömma, hur självsäker jag varit i de situationerna o de är också något jag som jag växt starkare av.
Jag trodde också att allt skulle bli bättre och kände att det var påväg att bli bättre. I måndags morgon vaknade jag upp med en ovanligt stark energi och kände hur taggad jag var på att få börja ta hand om alla pojkarna och få vara med dom när de börjar skolan nu på måndag.
Men så kom beskedet som fick hela min värld att rasa samman på en minut. Mina host föräldrar sa att de kände att det inte funkade och var tvungna att släppa mig. Först förstod jag inte orden som kom ut från deras mun men sen började jag förstå. Jag fick världens panik först men kom sen o tänka på rematch som många au pairen gör vilket innebär att man bytår familj. Men efter många samtal så fick jag även inte då gå in i en rematch för de ansåg att de skulle bli svårt för mig att hitta en ny familj.. så det var bara att ge upp det fanns inget jag kunde göra. Jag ville inget annat än o stanna jag ville inte hem och jag valde inte o åka hem. Men det går till en gräns då man bara ger upp o inte orkar kämpa mer för det är lönlöst.
Så jag spenderade min sista dag i USA i NYC där jag fick åka upp till World trade center tornet vilket var helt magiskt. Fick äta pizza på New Yorks äldsta pizzeria och fick många skratt den dagen blandat med tårar och sorg. Jag fick också säga hejdå till några tjej au pairen som jag kommit så otroligt nära under min tid i USA, vänner som kommit närmare mig än vad många andra har. Vänner som kommer från överallt runt om i världen. Vänner som jag vet att jag en dag kommer få se igen.
Att sätta sig på ett plan hem gav mig så otroligt blandade känslor. Jag ville skrika och gråta för det var inte de jag ville, ville bara att planet skulle vända om..
Men också att få se min mamma vänta på flygplatsen med öppna armar fick mig att få en gnutta hopp om att allt skulle bli bra.
Jag fick träffa min övriga familj o några av mina närmaste vänner här hemma. Men ingen verkade kunna svepa bort att jag var hemma igen, där allt började. Kändes som jag blev dragen tbx till ruta 1..
Är inte i min hemstad längre för jag kan inte vara där just nu. Det gör för ont, att veta att människor runt om en kan känna igen en o veta vad som hänt. Att jag åkt hem från en resa som skulle varit i ett år inte 6 veckor.. , Jag skäms,jag är så otroligt besviken på mig själv, jag önskar jag försökte mer..
o just nu är jag som ett tomt moln, jag har ingen aning om vad jag ska göra, jag har ingen energi till att fundera på vad jag vill göra nu. För ca en vecka sedan var jag glad lycklig i USA o visste precis vad jag skulle göra ett år framåt o nu sitter jag här i en lägenhet i Malmö o vet inte vad jag ska göra.
Ja ber alla som känner mig eller som läser detta, ser ni mig fråga inte om varför jag åkte hem, läs detta igen o försök förstå. Jag kommer vara frånvarande nu en period framåt för jag orkar helt enkelt inte se allt som just hänt.
Så förlåt , kommer skriva mer på bloggen när jag känner mig redo. Tills dess hoppas jag ni fått en bra förklaring till varför jag är hemma igen, jag hoppas ni förstår och respekterar de.
Tack för allt stöd o intresse som ni hållit uppe under min tid i USA
AN EXPLANATION IN ENGLISH
Hi my beautiful followers !
First of all I wanna say thank you for fallowing my blog that's been showing my life in USA. I just thought this trip would last for longer..
Came back to Sweden about 2 days ago now and it's been incredible hard and sad, there's just no words how I fell right now.
The reason why I left USA started in the beginning when I arrived. I struggled so much with homesickness and it was one of the toughest thing I've been through in my hole life. Think only the people who've been au pairs or been far away from family and friends know what I'm talking about. I found friends fast when I arrived to Bronxville, but my homesickness effected my stomach and I couldn't do all the things I wanted to , and I couldn't put 100% focus on the boys that I was going to take care of. The family traveled a lot when I came to them they were gone 3 times under my 6 weeks there. The two older boys were att sleep away camp in Canada so I was alone in their house in Bronxville much which I think is one of the reasons to why I didn't feel safe and comfortable and why I couldn't be the happy Kajsa I always am. But I didn't gave up I grew stronger and I had my wonderful au pair friends and my family and friends at home who supported me and made me stay when I was so close to just pack my bags and go back to Sweden.
My homesickness went away and I could start to enjoy my life in USA, I started to take the train in to NYC walking around on the streets without any worries, just loved it, just an amazing feeling. And I just felt how much I wanted to stay there forever and never go back to the life I had here in Sweden, Sweden felt to little for me and my dreams.
But my stomach problems effected my work with the smallest boy that I looked care of the most when I was there. And made the parents doubt on my ability of taking care of their kids safety. And I understand how they think I do.. I just wish they could give me more time to show how much better I could do. I got over my homesickness and got so much stronger, I was more happy, I felt strong and was ready to start the "real" job when the boys school started.
I woke up Monday morning with an incredible energy and just felt how much I looked forward to start to work with all of the three boys. But that didn't happened, They said that it didn't work and that they had to let me go..
I was chocked it came like a bomb ..
But I started to call around and asked if I could come into a rematch but they didn't let me, so I had no choice more than packing my bags and book a flight home.
I had the most amazing last day in NYC with my american friend Andrew. I got to go up to the World trade center tower which was so incredible. I got to eat at the oldest pizza place in NY. I also got to spend my last hour in Bronxville with my amazing au pair friends that I've been knowing under the weeks I've been in USA,Bronxville. Can't explain how amazing they are. I can't explain how much they've done for me while I've been in the states. It was so sad to leave them.. to say goodbye to them. But I also know that we one day will meet again, I will come back I promise.
To get the opportunity to meet so many amazing friends from all over the world is amazing can't find any words for that..
Coming back to Sweden made me feel so many feelings both good and bad. Cant explain how good it felt to see my mom standing there and waiting for me at the airport, to get to feel her hugs again. To get to meet my family and friends at home again. But it was to soon..
And I also feel now that Sweden is to small from me. After coming from NYC to a little town in Sweden you really feel how big the world is.
I will go back to NY soon. I won't give up on my dreams to live there.
I appreciate that you all been flowing me on this trip there I've been growing so much. To see how I've been developed.
I don't know what I will do now, I don't know where I will go or what I want to do now. But I can't be home right now that's to hard for me.
One day I will be able to stand up gain. I'm just empty now and gonna be that for a while I just have to let it take a while before I can come back. I just can't stop the thoughts of how disappointed I am on myself and that I could do better.
I will blogg again but I don't know when. Will write when I'm ready
Thanks for reading this, hope this could give you some answers.
Vill först och främst säga tack för ni tar er tid och läsa min blogg om en resa som jag trodde skulle vara längre..
kom tillbaka till Sverige för 2 dygn sedan o det har varit otroligt jobbigt , jobbigare än vad jag trodde att det skulle bli.
Anledningen till att det slutade såhär började redan i början när jag kom till USA. Jag hade det super kul och hittade snabbt vänner, men fick en så otroligt sark hemlängtan något som jag tror endast de som varit borta från sin familj o åkt så långt hemifrån kan förstå, det är fruktansvärt och det fanns stunder när det var som värst då jag funderade på att åka hem. Men mina au pair vänner uppmuntrade mig till att stanna och jag hade ständigt kontakt med min familj och vänner där hemma som gav mig energi att fortsätta kämpa, det går inte o beskriva hur stark jag blev under den perioden. Jag tog mig upp på benen igen. Men något som påverkades av min hemlängtan var min mage och min magkatarr stoppade mig från att prestera till 100% som man behöver kunna göra när man ska ta hand om barn. Allt blev en ond cirkel helt enkelt. Problemmes med magen fortsatte och sätta press på mig själv vilket reflekterade i att föräldrarna inte kunde känna sig 100% trygga med mig när jag skulle passa pojkarna vilket är fullt förståligt. Men de gav mig en chans och jag satte ännu mer press på mig själv. När jag var med mina au pair vänner kändes allt bra och går inte o beskriva hur kul jag haft och hur otroligt mycket jag har sett. Men jag hade ett monster i mig som hela tiden drog mig tillbaka, som stoppade mig från att leva ett normalt liv där.
Min hemlängtan släppte och jag kände ingen hemlängtan , jag började må bra igen och träna och äta bra. Jag kunde lägga mer fokus på barnen. Jag hade ju tre pojkar och de två stora var på "sleep over camp" under den största delen när jag var där så fick inte riktigt chansen att få vara me dom , var mest med den minsta. Familjen åkte till Kanada två gånger i ca 10 dagar ena gången och en vecka en gång, även så var jag själv i början i 4 dagar. Vilket blev så fel jag skulle inte varit själv så mycket som jag faktist var det blev så fel och tror det kan ha o göra med varför det slutade som de slutade.
Men att en osäker tjej som jag började som när jag åkte slutade som en starkare person är stort för mig. Att åka över hela Atlanten till ett främmande land där man måste prata ett annat språk och bo hos en främmande familj är ganska så tufft ingenting är bekant och man är långt ifrån sin trygghet hemma i Sverige. Men att jag vågade sätta mig på ett tåg som ingenting från Bronxville där jag bodde in till New York City och gå runt där som ingenting o älska det , det är något jag aldrig kommer glömma, hur självsäker jag varit i de situationerna o de är också något jag som jag växt starkare av.
Jag trodde också att allt skulle bli bättre och kände att det var påväg att bli bättre. I måndags morgon vaknade jag upp med en ovanligt stark energi och kände hur taggad jag var på att få börja ta hand om alla pojkarna och få vara med dom när de börjar skolan nu på måndag.
Men så kom beskedet som fick hela min värld att rasa samman på en minut. Mina host föräldrar sa att de kände att det inte funkade och var tvungna att släppa mig. Först förstod jag inte orden som kom ut från deras mun men sen började jag förstå. Jag fick världens panik först men kom sen o tänka på rematch som många au pairen gör vilket innebär att man bytår familj. Men efter många samtal så fick jag även inte då gå in i en rematch för de ansåg att de skulle bli svårt för mig att hitta en ny familj.. så det var bara att ge upp det fanns inget jag kunde göra. Jag ville inget annat än o stanna jag ville inte hem och jag valde inte o åka hem. Men det går till en gräns då man bara ger upp o inte orkar kämpa mer för det är lönlöst.
Så jag spenderade min sista dag i USA i NYC där jag fick åka upp till World trade center tornet vilket var helt magiskt. Fick äta pizza på New Yorks äldsta pizzeria och fick många skratt den dagen blandat med tårar och sorg. Jag fick också säga hejdå till några tjej au pairen som jag kommit så otroligt nära under min tid i USA, vänner som kommit närmare mig än vad många andra har. Vänner som kommer från överallt runt om i världen. Vänner som jag vet att jag en dag kommer få se igen.
Att sätta sig på ett plan hem gav mig så otroligt blandade känslor. Jag ville skrika och gråta för det var inte de jag ville, ville bara att planet skulle vända om..
Men också att få se min mamma vänta på flygplatsen med öppna armar fick mig att få en gnutta hopp om att allt skulle bli bra.
Jag fick träffa min övriga familj o några av mina närmaste vänner här hemma. Men ingen verkade kunna svepa bort att jag var hemma igen, där allt började. Kändes som jag blev dragen tbx till ruta 1..
Är inte i min hemstad längre för jag kan inte vara där just nu. Det gör för ont, att veta att människor runt om en kan känna igen en o veta vad som hänt. Att jag åkt hem från en resa som skulle varit i ett år inte 6 veckor.. , Jag skäms,jag är så otroligt besviken på mig själv, jag önskar jag försökte mer..
o just nu är jag som ett tomt moln, jag har ingen aning om vad jag ska göra, jag har ingen energi till att fundera på vad jag vill göra nu. För ca en vecka sedan var jag glad lycklig i USA o visste precis vad jag skulle göra ett år framåt o nu sitter jag här i en lägenhet i Malmö o vet inte vad jag ska göra.
Ja ber alla som känner mig eller som läser detta, ser ni mig fråga inte om varför jag åkte hem, läs detta igen o försök förstå. Jag kommer vara frånvarande nu en period framåt för jag orkar helt enkelt inte se allt som just hänt.
Så förlåt , kommer skriva mer på bloggen när jag känner mig redo. Tills dess hoppas jag ni fått en bra förklaring till varför jag är hemma igen, jag hoppas ni förstår och respekterar de.
Tack för allt stöd o intresse som ni hållit uppe under min tid i USA
AN EXPLANATION IN ENGLISH
Hi my beautiful followers !
First of all I wanna say thank you for fallowing my blog that's been showing my life in USA. I just thought this trip would last for longer..
Came back to Sweden about 2 days ago now and it's been incredible hard and sad, there's just no words how I fell right now.
The reason why I left USA started in the beginning when I arrived. I struggled so much with homesickness and it was one of the toughest thing I've been through in my hole life. Think only the people who've been au pairs or been far away from family and friends know what I'm talking about. I found friends fast when I arrived to Bronxville, but my homesickness effected my stomach and I couldn't do all the things I wanted to , and I couldn't put 100% focus on the boys that I was going to take care of. The family traveled a lot when I came to them they were gone 3 times under my 6 weeks there. The two older boys were att sleep away camp in Canada so I was alone in their house in Bronxville much which I think is one of the reasons to why I didn't feel safe and comfortable and why I couldn't be the happy Kajsa I always am. But I didn't gave up I grew stronger and I had my wonderful au pair friends and my family and friends at home who supported me and made me stay when I was so close to just pack my bags and go back to Sweden.
My homesickness went away and I could start to enjoy my life in USA, I started to take the train in to NYC walking around on the streets without any worries, just loved it, just an amazing feeling. And I just felt how much I wanted to stay there forever and never go back to the life I had here in Sweden, Sweden felt to little for me and my dreams.
But my stomach problems effected my work with the smallest boy that I looked care of the most when I was there. And made the parents doubt on my ability of taking care of their kids safety. And I understand how they think I do.. I just wish they could give me more time to show how much better I could do. I got over my homesickness and got so much stronger, I was more happy, I felt strong and was ready to start the "real" job when the boys school started.
I woke up Monday morning with an incredible energy and just felt how much I looked forward to start to work with all of the three boys. But that didn't happened, They said that it didn't work and that they had to let me go..
I was chocked it came like a bomb ..
But I started to call around and asked if I could come into a rematch but they didn't let me, so I had no choice more than packing my bags and book a flight home.
I had the most amazing last day in NYC with my american friend Andrew. I got to go up to the World trade center tower which was so incredible. I got to eat at the oldest pizza place in NY. I also got to spend my last hour in Bronxville with my amazing au pair friends that I've been knowing under the weeks I've been in USA,Bronxville. Can't explain how amazing they are. I can't explain how much they've done for me while I've been in the states. It was so sad to leave them.. to say goodbye to them. But I also know that we one day will meet again, I will come back I promise.
To get the opportunity to meet so many amazing friends from all over the world is amazing can't find any words for that..
Coming back to Sweden made me feel so many feelings both good and bad. Cant explain how good it felt to see my mom standing there and waiting for me at the airport, to get to feel her hugs again. To get to meet my family and friends at home again. But it was to soon..
And I also feel now that Sweden is to small from me. After coming from NYC to a little town in Sweden you really feel how big the world is.
I will go back to NY soon. I won't give up on my dreams to live there.
I appreciate that you all been flowing me on this trip there I've been growing so much. To see how I've been developed.
I don't know what I will do now, I don't know where I will go or what I want to do now. But I can't be home right now that's to hard for me.
One day I will be able to stand up gain. I'm just empty now and gonna be that for a while I just have to let it take a while before I can come back. I just can't stop the thoughts of how disappointed I am on myself and that I could do better.
I will blogg again but I don't know when. Will write when I'm ready
Thanks for reading this, hope this could give you some answers.
Detta har inte gått rätt till o det vet vi, man kan inte döma en person efter knappt två veckor som familjen varit med dig o sedan lämnat dig ensam i huset resten av veckorna, borde ju vara krav på värdfamiljerna också att de skall vara närvarande o vi som pratat med dig varje dag vet ju som du kämpat o som de sista två veckorna inte hade hemlängtan utan älskade verkligen att vara där.